Jag slits mellan hopp och förtvivlan här. Ibland tycker jag att det ser grymt mörkt ut, men ibland lyser den gamla Mini igenom. Idag däremot blev jag riktigt orolig. Min granne som är dagmatte, ringde mig vid lunchtid och sa att jag bör komma hem. Mini mådde inte bra och var inte sig lik. Självklart åkte jag på en gång och mycket riktigt så är hon annorlunda. Det är inte alltid att hon är hängig och annorlunda, utan kan vara riktigt orolig och stressad. Hon hade vankat omkring i lägenheten på ett sätt som hon aldrig gör. Hon hade inte funnit sig till ro. Jag har sett tendens till detta också och tyckt mig se personlighetsförändring ibland. Det är som om hon ser och hör spöken ibland. Kryper i kroppen och hon slänger sig upp från liggande emellanåt.
Jag kontaktade Djursjukhuset trots att jag hade telefontid i eftermiddag. Fick inte ut så jättemycket av det, utan skulle vänta på det bokade samtalet. Veterinären ringde inte förrän vid sju-tiden och sa inte så mycket mer än att de hade häcken full. (Inte riktigt det uttrycket kanske..) Hon sa inte mycket mer än att jag kan komma in och sätta henne på dropp igen om jag vill, eller så avvaktar vi. Vi kan tydligen inget mer göra innan biopsin på torsdag. Vi satte upp en telefontid imorgonbitti igen. Hoppas Mini har ätit lite mer då och är lite piggare. Tur att man har en så bra granne som dagmatte, som gör att jag kan känna mig trygg även om jag måste vara på jobbet.
Jag hoppas verkligen att vi kan komma iväg till Öland på lördag som planerat. Jag tror att både Mini och jag skulle må bra av det. Där finns det många som hon kan tigga mat av, vilket hon gärna får göra nu!! :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kära ni! jag får tårar i ögonen när jag läser. Det är så hemskt när ens älskade husdjur inte mår bra och man inte vet vad man ska göra för att hjälpa dem. Så frustrerande att veternären inte kan göra någonting innan torsdag! Hoppas hon får matlust och börjar äta snart, och blir bättre. kramar
Skicka en kommentar