Man får tillåta sig själv att vara nere, att vara ledsen även om det inte är roligt. Man kan inte alltid vara på topp, vara pigg och glad. Just nu känner jag att jag är på undervåningen, men är på väg att ta trappan uppåt även om den är väldigt brant. När jag minst anar det kommer jag stå på översta trappsteget och ropa ut att jag klarade det!! Vänta ni bara, allt kommer vara sig likt snart igen. Kram på er, ni vet vem ni är och ta åt er!
De som gör att livet inte känns alltför surt är förstås min 13-åring och 2-åring. Här snackar vi inga barn!! Haha. Fyra ben och päls är det som gäller! De är mina levande lyckopiller, trots att jag ibland skulle vilja trycka i katten ett och annat lugnade piller då han gnäller som mest. ;)
Gos i soffan nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar